Sitter här och läser i lite böcker som handlar om palliativ vård . Har jobbat inom vården i ca 10 år nu och mött döden många gånger. Innan jag började jobba med äldre människor så var jag bokstavligt talat livrädd för döden - det är jag fortfarande. Men inte på samma sätt. Döden är skrämmande. Kanske för att allt är så oförutsägbart? Vad händer med min kropp och själ? Kommer jag till ett annat ställe? Får jag träffa mina redan bortgågna nära och kära? Frågorna är minst sagt många.
Hittade en fin dikt som handlar om att dö.
Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand för så trista fakta.
Se mig med ömhet, sova en stund.
Gå ej ifrån mig, du vill ju stanna,
stanna tills jag själv måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.
I natt skall jag dö - det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö - vem, vem skall jag fråga,
vart jag skall resa - till vilket land?
I natt skall jag dö - och hur skall jag våga?
I morgon finns det en ömkansvärd
och bittert hjälplös stackars kropp,
som bäres ut på sin sista färd
att slukas av jorden opp.
/Harriet Löwenhjelm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar