Som att vända på en hand

Jag tycker själv att jag mått ganska bra en längre tid, psykiskt. Jag har hittat på saker, tagit tag i saker mm. Men under torsdagskvällen sitter jag framför datorn och gör inget speciellt. Blir sittandes i ETT läge. Den djävulska ångesten som ofta kommer som ett brev på posten hade hittat hit. Det går fort. Ångesten tilltar kraftigt, känns som om man har ett skärp eller dyl. under bröstet som bara dras åt hårdare och hårdare. Får ingen luft, andningen ökar, det pulserar i huvudet, svettningar, hjärtat galopperar..ja, you name it!! Allt detta rusar genom kroppen och det känns som en evighet.

UT, jag måste ut ut ut och det är NU. Tar på mig skor och tjocktröja. Sätter på Ronja kopplet och springer ut. Luft, jag måste ha luft NU!! Det är min första och enda tanke.

Vad bottnar detta i kan man undra??? Vad var det som gjorde att de var som att vända på en hand??? Ja ni...Ni vet, när många jobbiga små saker (spelar absolut ingen roll hur stort) bara blir till en enda röra, ja då eskalerar det totalt. Jag vet att jag går och tänker på oändligt mycket, saker som jag inte tänker ta upp här nu. Men vad som fick det att eskalera denna kväll kan jag nog blunda och sätta fingret på. Jag säger bara ; Har man lovat en så betydelsefull sak så håller man det. Mer om det säger jag inte. Men det var det som fick allt att brista. Vi måste börja tänka på hur vi behandlar våra medmänniskor innan det går för långt!!

Det här var min första panikattack på bra länge och totalt onödig, det hade inte behövt sluta såhär men nu gjorde de det.

Det som är väldigt nytt för mig nu, det är HUR jag hanterar mina panikattacker. Har alltid "tacklat" dom med medicin, Xanor, och Theralen. Dvs har jag börjat känna av en panikattack (kan visa sig genom t ex oro och ångest) då tog jag 1-2 Xanor så "tog" den mig tillbaka till mitt vanliga jag. Hjälpte inte det så tog jag Theralen. Theralen är ingen beroendeframkallad medicin. Men nu..vad har jag nu?? Skulle aldrig igen börja ta tabletter, ALDRIG!! 13 långa år räckte med det där RÄVGIFTET. Men visst saknar man tryggheten i det, det kan man inte komma undan. Att ta något som gör att man efter en kort stund mår bättre.Viktigt att poängtera, man blir inte hög eller nåt som en del tror. Medecinen stabiliserar!!! 

Men nu då, nu är det bara lilla jag som ska va det där något. Det kommer ta tid! Detta är en hel process. Som jag snart får hjälp med att gå i genom om det inte dröjer som med allt annat inom sjukvården.

Tänker inte tacka Gud för han, den, det tror jag inte på. Jag tänker tacka våra underbara djur som vi har möjligheten att leva bland, som på microsekunder känner av och på hur vi mår och det är först nu när jag satt mig ner och tänkt i genom allt, medans jag skrivit, att Ronja var min hjälp i kväll. Hon visade på sitt sätt genom att stirra på mig, bli orolig och rusade till dörren. Precis som om hon fattade; Matte måste ut, hon behöver luft...Tror inte jag hade kommit ut annars och det vet jag av erfarenhet.

Det är häftigt hur de funkar. För det där är saker hon bara gör när jag mår såhär. Likadant var det med hunden Daisy.

Vad hade hänt om Ronja inte var här??

Älskade hund!!

Ett långt inlägg jag vet. Men underbart att få skriva av sig! Och jag hoppas jag får några av er att förstå att Ni inte ska skämmas över att lida av panikångest, det är inget fult, inget ni valt. Skriv om det. Det hjälper..en bit iaf.

Och fråga fråga fråga om ni undrar något!

Svarar så gärna :)